Mina svenska vänner.

Kära lillasyster
Kan du tänka dig att jag redan har bott här i Sverige i nästan ett år nu?
Först på förläggningen och sen i den här fina nybyggda lägenheten bara en timma från stan med tunnelbana. Kan faktiskt prata lite svenska numera och jag har läst väldigt mycket om Sverige och dess invånare på kurserna. Hur de lever, hur jämlika de är, hur mycket de älskar att vara ute i naturen, om skärgården och deras små röda stugor, och om smörgåsbord och snaps och pannkakor och svenska köttbullar som de äter med någon sorts söt sylt till. (För att inte tala om det de kallar surströmming, men det är något jag faktiskt inte vill tala om. Jag tyckte att jag kände svenskarna. Och ändå kände jag ingen. Tills i lördags. Jag hade några gånger pratat i hissen med en kvinna som bor här i huset, Christine. Hon verkade snäll och är nog som jag ungefär i fyrtiofemårsåldern. Och så en dag i förra veckan frågade hon plötsligt om jag ville komma hem till dem på fredagskvällen och äta middag. Jag blev förstås hemskt glad, det är ju ändå själva familjen som är ett lands hjärta och nu skulle jag äntligen få uppleva det ursvenska. Bli insläppt.
Klockan sju prick ringde jag på dörren med en bukett tulpaner. Diskret men snyggt klädd. Jag var lite nervös. Christine pratade i en sladdlös telefon medan hon öppnade dörren och bara viftade in mig mot köket till och fortsatte att prata. I köket stod hennes man och blandade drinkar. Bloody Mary. Han hade orange T-shirt som det stod "Golvläggare gör det stående på knä" på och ett par röda träningsoverallsbyxor. Han hette Olle och verkade snäll, men han kom från ett ställe i södra Sverige som heter Skåne och jag kunde inte förstå allt han sa. Vi var fem till bordet. Förutom Christine och Olle var det två tonåringar, Robban och Marlene. När jag sa att flickan hade sin pappas ögon skrattade alla, och det visade sig att det inte var Olles dotter utan killens flickvän som också bodde där. Och pojken var förresten inte heller hans för det var Christines förra mans son som liksom bara blivit kvar efter skilsmässan. Olle hade två egna barn, men eftersom det var en jämn vecka var de hemma hos sin mamma och hennes nya man nu. Jag vågade inte fråga om Christine hade några barn och var de i så fall kunde vara.
Christine ville att vi skulle prata engelska, för att barnen skulle få en chans att öva sig lite. Jag försökte småprata med Robban, frågade vilken skola han gick i och så, men han svarade inte. Satt bara och gungade fram och tillbaka med alldeles tomma ögon. Var han kanske autistisk? Men sen såg jag att han hade en sån där mp3-spelare i knät och små hörlurar. Marlene svarade inte hon heller. Olle sa att hon var ifrån Norrland, och det är en plats där folk knappt säger någonting, det kommer jag ihåg från kursen. Efter drinken fick vi först nachos med guacamole och sen fick vi pasta med pesto och parmesan. Till efterrätt var det crème caramel och därefter café au lait.
Sen gick ungdomarna till sitt rum och jag kunde höra på ljudet att de spelade dataspel; Tomb Raider.
Vi satte oss framför teven för Christine ville gärna se sitt älsklingsprogram Robinson. Det handlade om en grupp stackars ungdomar som blivit skeppsbrutna på en öde ö där de svalt, blev sönderbrända av solen och bitna av insekter. För att stå ut hittade de på en massa meningslösa lekar och tävlingar. Det var hemskt att se dem, i sin stora desperation grälade de ständigt och gick bakom ryggen på varann.
Och hungern .... Varje vecka röstades en av dem ut. Som tur var fick man inte se vad som hände med den olycklige, han fördes bara bort, men man förstod ju ändå ... Jag hoppas att de snart kan räddas, medan det ännu finns några överlevande kvar.
Men det var trevligt att sitta och prata sen. Christine jobbar som controller på ett dataföretag, och Olle är inte alls golvläggare utan senior vice president på en bilfirma. De har ingen ingen stuga utan brukar åka till Cypern på semestrarna. De var just inga naturmänniskor, sa Christine, men hon skulle gärna ha velat ha ett perspektivfönster i matrummet. Hon anförtrodde mig också att hon aldrig sett en levande älg, utanför Skansen. ( Skansen är ett slags mini-Sverige. Jag tror de har intensivkurser för invandrare där.) Men de är precis så där jämlika som jag har läst om på min svenskakurs, för Olle var den som dukade av efter maten och satte på kaffet. Christine sa att Olle också brukade använda tvättstugan, men att han aldrig kom ihåg att man måste skilja på mörka och ljusa färger, så hon brukade för säkerhets skull tvätta själv numera. Annars hade hon inte tid att städa, sa hon, hon var inte bra på det och undrade om jag kanske var det? Kanske jag till och med tyckte så mycket om det att jag ville städa hemma hos dem en gång i veckan?
Jag sa att jag nog tyvärr inte skulle hinna det nu när jag läser medicin på Karolinska om kvällarna. Fast jag blev förvånad, ar det kanske någon svensk sed det där att man går hem och städar hos varandra? Något tecken på förtroende? Ett vänskapsbevis? Jag måste fråga någon som vet.
Ja det var verkligen en trevlig kväll, och nu tycker jag inte längre att svenskarna är så exotiska, som jag trodde förut. Nej, när jag tänker rätt på saken verkar de inte ens vara så svenska som jag trodde förut.
Kramar till alla från din syster i stora världen.
Jaana

0 Kommentarer
50 000 starka skäl att bli medlem

Har du, eller någon du känner, reumatism? I så fall ska du absolut bli medlem i Reumatikerförbundet. Våra medlemmar berättar varför.

Bli medlem!

Ge en gåva som ger hopp

Varje bidrag, litet som stort, är lika välkommet. Och du kan vara säker på att pengarna gör nytta. Läs mer eller välj belopp eller valfri summa.